Fotografen Stefan Spendrup bjuder på en personlig berättelse från gårdagens presskonferens med inför öppningen av Fotografiska Museet i Stockholm. Han berättar om sitt möte med storheter som Annie Leibovitz och Lennart Nilsson samt funderingar kring hur det är att bevaka presskonferens.
Stora Tullhuset
Alldeles i anslutning till Slussen i Stockholm, på Stadsgårdshamnen 22 ligger det ett rött pampigt tegelhus som uppfördes mellan åren 1906-1910. I detta 100 åriga hus har vårt nyaste museum, Fotografiska flyttat in. Entrén ligger i husets ena gavel, om man stannar upp och vänder sig om innan man går in ser man Stockholms hjärta med Gamla Stan och Slottet rakt över vattnet. Hela entrén och platsen utanför med den idag avtäckta bronsskulpturen andas nytt, rent och modernt.
Innanför entréns automatiska glasdörrar möts man av en öppen och ljus lokal med en välkomnande reception. Lite till höger om receptionen ligger Fotografiskas butik med bland annat särskilt utvalda fotoböcker. På lite sikt kommer man att kunna beställa böcker och andra varor från Fotografiska över nätet.
Så här långt kan detta vara vilket museum eller offentlig lokal som helst, någon fotoutställning ser man inte. Men bara några meter bakom reception börjar själva utställningssalarna, här på plan 1 ligger den största sammanhängande salen på 1 000 kvm.
Man slås av att det är så fint ljus i lokalerna men det är inte så konstigt med stora glasfönster som sträcker sig längre än mellan golv och tak, de fortsätter till nästa våning. Dessa fönster och det faktum att utsikten från Fotografiska är mot Stockholms inlopp ger en känsla av frihet utan gränser. Lokalerna är väldigt rena med vita väggar, svarta golv och en välarrangerad ljussättning. Totalt finns det 2 500 kvm utställningsyta samt butik, konferensrum, restaurang och stora öppna lokalytor för olika evenemang, det är det inte utan att man kan irra bort sig i alla dessa lokaler.
Från och med nu och till den 12 september i år kommer vi ha möjlighet att titta på fotografier av Annie Leibovitz, Vee Speers, Lennart Nilsson och Joel-Peter Witkin. Fotografiska kommer även i framtiden att presentera stora fotografiska verk under längre perioder varvat med mindre utställningar under kortare perioder. Fram till 2012 finns det uppbokade utställningar så det finns mycket att se framemot på vårt nya museum.
Invigning
Så blev det äntligen invigning och öppnande av Fotografiska, ja inte för allmänheten men för oss inbjudna. Med stor förväntan stegade vi in i dessa lokaler för att få höra Annie Leibovitz säga något inövat och fint till oss svenskar som nu fått vårt efterlängtade museum. Det sägs att redan för 70 år sedan diskuterade man ett museum för fotografier i Stockholm. Man kan säga att handläggningen av det ärendet tagit lite tid. Och med det perspektivet gjorde det ingen att Annie Leibovitz var lite mer än 30 min försenad. Det var ganska trevligt att stå där bland de fotografer som blivit inbjudna en så där 10-15 st enligt min uppskattning.
Själv vandrade jag runt lite och tittade på utställningarna och tog några fina bilder på lokalerna och på flera av fotografernas verk. Det visade sig att det fick man inte så här kan jag säker behöva konsultera Staffan Teste om hur jag skall hantera dessa bilder.
Så får vi då besked om att Annie är på ingång. Instruktionen är att vi skall få träffa henne i en trapphall och där har vi möjlighet att ställa några frågor. Vi fick även veta att det inte är tillåtet att fotografera hennes bilder med undantag för de bilder hon bestämmer sig för att sälla sig framför och prata. Detta såg inte jag som några problem eftersom den detaljen redan var avklarad. I hela rummet hade det nu infunnit sig lite av julaftonkänsla när vi stod där och väntade på Annie. Min fundering var om rävar som Lasse Bengtsson och Kristofer Lundström från TV också känner så. Så kom hon då till slut till vår mötesplats och vilken energi och utstrålning, det var värt att vänta på. Något inövat tal hade hon inte utan undrade mer om vilka vi var och vad vi ville fråga. Det var i det ögonblicket som en fotograf till höger om mig tog ett litet kliv framför mig och informerade att han skulle ställa upp sitt stativ. Ett för filmkamera, så det blev en mindre solförmörkelse på den plats som tidigare var ganska bra. Det var då jag upptäckte att vi inte var 10-15 st utan snarare mellan 40 och 50 som alla skulle stå längst fram i en trappa. De trevliga fotografer som jag bara för en liten stund sedan stått och småpratat med var nu som ulvar på mer än 2 meter och med väldigt mycket armbågar.
Några snabba bilder på Annie och sedan hade jag min reservplan, jag hade markerat stolen längst till höger i första raden till själva presskonferensen med min fotoväska. Det visade sig att den planen höll och det är jag tacksam särskilt när Annie och Lennart Nilsson kom att sitta i samma soffa.
Men innan presskonferensen skulle vi gå en snabb vända genom Annies New York baserade utställning som nu finns i Stockholm. Hon stannade vid tre av sina bilder för att sedan försvinna vidare innan det skulle bli presskonferens. Det kändes lite snopet med alla förväntningar och så var det bara över. Vi hann dock få några ord från Annie om tavlan på Brad Pitt, en bild som Brad inte gillade alls och enligt Annie så berodde det på att han var helt ny i sin bransch och saknade den säkerhet han har idag. Återigen blev det väldigt trångt framför Annie så jag fick nöja mig med ett par exponeringar från bakre raden. Här har jag något att öva på om jag skall få bilder från första parkett i framtiden.
Presskonferensen
Det fanns inga föranmälda frågor utan hela stunden var ganska improviserad på ett varmt och trevligt sätt. På den plats jag satt såg jag slottet och Skeppsholmen genom det stora fönstret till höger och bara några meter framför sitter dessa fyra fotografer, en härlig stämning. Lennart Nilsson får en fråga om hur många kameror han har men något riktigt svar kom det inte, personligen tror jag inte det är något Lennart har så noga koll på. Många av frågorna är riktade till Annie och det är nog inte konstigt hon har en otrolig utstrålning och känns som en väldigt driven affärskvinna (även om vi kunnat läsa annat i tidningarna på senare tid). På frågan om vad de tycker om Fotografiska så svarade Annie och Vee Speers nästan unisont att den rymd som hela huset utstrålar, närheten till vattnet och platsen som huset ligger på med så mycket obebyggd mark inte som i Paris avslutar Vee Speers. Annie tillägger att det känns hedrande att få vara en del i denna invigning på det här sättet.
Så gick frågan över till Lennart om hur han började fotografera. När Lennart började svara blev det som en laddning i rummet, hans sätt att beskriva det han trodde att han såg första gången han kom i kontakt med ett mänskligt embryo. Min känsla var att hans fotograferande tog riktig fart när han upptäckt detta embryo som han ville visa för omvärlden. För att kunna detta var lösningen att fotografera. Lennart berättade hur han höll på i 12 år med att färdigställa arbetet som slutade med ”The Drama of Life before Birth” som publicerades i tidskriften LIFE. Det är märkligt hur man kan ryckas med av hur en människa berättar något, han har något ovanligt i sig.
Frågorna börja komma igång på allvar och det som blir så tydligt är hur dessa fotografer har en väldigt tydlig egenskap av att kunna läsa andras känslor men de kan även förmedla berättelser med mycket känsla i. Utan att visa en enda bild så ser vi som är där hur bilderna växer fram ur deras berättelser. Detta är nog en väldigt viktig egenskap om man skall bli en duktig fotograf. En annan sak som slår mig är att det är inga ungdomar som sitter framför mig. Skulle man räkna ut en medelålder på dessa fyra så kommer man nästan upp i 70 år vilket torde innebära att de flesta av oss har en del av vår fotokarriär framför oss.
Så kommer frågorna in på mer tekniska klurigheter om digitalt kontra analogt osv. Det intressanta är att dessa fyra inte ger sig in i denna diskussion, Annie berättade att hon sett fantastiska bilder tagna med mobiltelefoner.
Frågan om hur de kan få sina modeller och objekt att göra sig så bra på bild hänger i luften en stund innan Annie svarar att det handlar om respekt och ansvar mot andra människor. Joel-Peter Witkin har inte sagt så mycket men nu tar han till orda och förklarar att inget är gratis. Det är ingen som bara kommer och lämnar över objekt eller idéer som man fotograferar av. Det handlar om att ta in, att ta in hela världen i sin studio. Man måste göra allt själv från idé till färdiga bilder, jag gör allt själv även städning av studion. Jag har inte någon som bestämmer hur det skall gå till jag står för allt, inte ens några sponsorer finns med i mina projekt. Därför kan jag arbeta med mina egna projekt och drivkraften hittar jag inom mig själv. Det är detta som jag är född till, att arbeta med mina känslor och förmedla detta i bilder till er.
En tung känslomässig matta lägger sig över oss med dessa slutord och hela presskonferensen är över.
Då var vi där igen det är så tydligt när man träffar denna typ av fotografer, att det finns speciella egenskaper i dessa individer och pixlarna har liten betydelse för helheten. Det är därför de inte ens vet hur många kameror de har.
Vad kan BLF göra på Fotografiska?
Jag avslutar mina timmar i Stora Tullhuset med att träffa Charlotte Wiking som är Vice President på Fotografiska. Min provokativa öppningsfråga blir, varför skall vi från BLF komma till Fotografiska, vi kan ju redan allt och har sett allt om foto.
Charlotte svarar nästa omgående, den som säger att den sett allt har nog inte upptäckt världen. Vi vill skapa en mötesplats här på Fotografiska där man skall kunna reflektera lära sig mer om foto. Det är meningen att du skall kunna komma tillbaka många gånger och titta på samma utställning flera gånger och känna att du upplever något nytt varje gång. Vi vill gärna samarbeta med branschorganisationer som BLF på olika sätt utan att vi idag har något bestämt sådant område. Här på Fotografiska kommer vi att genomföra utbildningar i foto på olika nivåer från nybörjare till vidareutbildning för professionella fotografer. Våra konferensutrymmen är möjliga att boka och nästa BLF möte kanske skulle kunna vara här på Fotografiska.
Ett årskort kostar 495:- och en akademie kommer att bildas samt regelbundna workshops och konferenser kommer att hållas här avslutar Charlotte.
Text & bild Stefan Spendrup
