Det kom ett brev från Skattungbyn utanför Orsa, från Göran NK Torin, 73. Han är en av BLF: s veteranmedlemmar. Göran kommer från en verklig fotografsläkt. Farfar Kaleb, pappa Nils, mamma Märta och farbror Sven – alla var de fotografer. Han berättar i brevet medryckande om sitt långa, äventyrliga liv som fotograf.
Det är en berättelse om både med- och motgångar som fotograf och bildjournalist. Som pensionär arbetar han alltjämt med sitt stora trädprojekt: ”Mystiska Träd”. För sju år sedan publicerade han den första boken. Nu arbetar han på den andra. Hans register omfattar 1 800 träd. 350 av dem är ännu opublicerade. Under 1990-talskriserna raserades hans ekonomi på några veckor. I många år tvingades han betala av sina skulder. Det lärde honom att leva billigt. Det har han dokumenterat i text och bild. I dagarna utkom hans ”Konsten att Leva Billigt och må bra”. På det egna ”Bokförlaget Moster Beda”. Men läs hela berättelsen med Göran NK Torins ord. Här nedan hans (något förkortade) brev:
” Hej alla BLF: are !
Kaleb Torins ateljé i Göteborg 1922I många år har jag försörjt mig som fotograf, kanske inte någon speciellt framstående. Farfar Kaleb, min far Nils, min mor Märta och min farbror Sven var alla fotografer, alla verksamma i Alingsås. Ändå var det inte naturligt att jag skulle bli fotograf och fick därför ingen utbildning i ämnet. Jag har fått lära mig allt själv, men det går om man är nyfiken. Min far ville egentligen att jag skulle bli ingenjör men då matematik inte är min starka sida så blev det inget med det. I stället gick jag två, tre år som lärling
på en reproanstalt och lärde mig hur man fotograferade av foton för att framställa offsetplåtar resp. klichéer. Detta yrke är i digitaliseringens värld helt utraderat.
Lumpen gjorde jag på 1960-talet som fotograf vid Flygvapnet F9 i Göteborg. Min uppgift där var att ta ID-kort, framkalla kulsprutefilm (billigare vid övning att fotografera än att skjuta ner plan). Någon enstaka gång var jag festfotograf. Långt senare har jag sysslat med flygfotografering.
Min far importerade film och fotopapper från Telko i Fribourg, Schweiz (senare sålt till Ilford). Han ville att jag skulle hjälpa honom att sälja. Det blev att resa runt bland fotografer i södra och västra Sverige, med varierande försäljningsresultat.
Det kostade pengar redan på 1950-talet att resa, så min far ville att jag skulle leva så billigt om möjligt! En anställd hade aldrig accepterat den reseersättningen. Det lärde mig emellertid att leva billigt.
Senare sålde jag utrustning och teknik till de flesta reproanstalter, tidningar och tryckerier i Sverige. Det var en tid när boktrycksmetoderna var omoderna och alla skulle trycka i offset. Tidningar gick via Direktlito till Offset, men problemet var att personalen inte kunde reprofoto. Det var där jag kom in med mitt reprofotografiska kunnande. Jag höll kurser och sålde samtidigt utrustning.
På 1970-talet fick jag ett erbjudande att arbeta för Ilford såväl i Sverige som i Schweiz. Det senare vid en av företagets fabriker i Fribourg, samma fabrik som tidigare tillverkade Telko! Här var också tillverkningen och grundforskningen för Cibachrome, men mitt ansvar var grafiskt material. Men så tittade ägarna till Ilford, nämligen Ciba-Geigy i kristallkulan och kom på, att tekniken man jobbade med snart skulle bli omodern, det skulle komma en digital revolution. Vi var många som fick sparken och Ilford såldes.
Jag hamnade på Siemens i Stockholm med ansvar för telefoto och fotosättning. Vi kom inte överens. Jag var inte van vid stämpelklocka och framför allt inte hierarki. 1983 tog jag ett sabbatsår och hamnade på en kurs i Skattungbyn. Vad skulle jag göra i framtiden? Funderade på att bli journalist, men med bara 9 år i skolan så skulle det ta många år att läsa in. En gammal journalist jag träffade sa till mig att strunta i den formella utbildningen.
– De struntar i vad du har för utbildning. De tittar bara på vad du åstadkommer. Om det är bra, så köper de!
Jag plockade fram min gamla Minolta SRT101 och dokumenterade kursen i svartvitt. Det fanns inget mörkrum så jag byggde upp ett vid Mora Folkhögskola, där vi hade verksamhet varje fredag. Funderade på om jag kunde göra en bok.
På kursen i Skattungbyn höll vi på med getter. Jag bodde på en gård och plötsligt hade jag tjugo getter och tillverkade getost. Men det var ju egentligen inte det jag ville göra. Jag ville ju göra bilder. Året efter köpte jag Dalafoto, en stängd fotoaffär, egentligen bara för att jag ville ha tag i ett mörkrum. Så blev jag fotohandlare. Jag köpte en Mamiya 6×7 och två Nikon F3 och en blixtutrustning som jag fortfarande har
kvar.
Folk ville ha porträtt. Jag övade på några skolelever. Det såg för jäkligt ut med skuggor på båda sidan av näsan. Jag hade ju satt ljuset så som vid repro. En helgkurs i SFF:s regi i Växjö löste problemet och jag köpte en blixtljusmätare. Från den helgen fungerade allt som det skulle, det var bara att öva. Porträtt var inte längre några problem och jag gjorde reportage samt höll fotokurser, en nödvändighet för att överleva på en liten ort.
Jag stängde Dalafoto när min far dog. Och flyttade jag till Onsala utanför Göteborg. I pappas hus fanns ett mörkrum. Jobbade frilans först för tidningen Norra Halland samt lite olika tidskrifter. Var vid den här tiden medlem i BLF och hade god nytta av prislistor.
En dag fick jag ett uppdrag för Frisörtidningen. Jag skulle åka till Stenungsund och plåta en frisör som hade barservering i sin verksamhet. Sände bilderna till tidningen, men de undrade var texten var. Det hade jag inte fattat. Det var bara att skriva och på så sätt blev jag skrivande fotograf. Jobbade för den kunden i många år och var även med i Washington när Sverige tävlade i frisyr och juniorerna tog guld. Då plåtade jag även för det danska och norska laget. Sedan har det blivit mycket frisyrer.
Köpte min första dator en Macintosh SE för min bokföring. Den var enkel att lära sig och jag har blivit Macken trogen. Har med åren självlärt mig att jobba med Photoshop och Pagemaker. När Internet kom var det bedrövligt långsamt. Jag gjorde min första hemsida i Netscape. I början av 1990-talet fick jag tag i en lokal i en rivningsfastighet i Partille och började med produktfotograferingar. Fantastisk lokal om 600 m2 med 6 m till tak. Tillsammans med en kulturjournalist gjorde jag ett bildverk om Göteborgs skärgård. ”Älvaskären”. Efteråt gjorde vi även en bok för LL-förlaget ”Utflykter i och omkring Göteborg”. Det gav mersmak!
Jag påbörjade ett projekt 1996, som antagligen följer mig till graven, nämligen ”Mystiska Träd”. År 2005 gav jag på eget förlag ut den första boken. Den handlar om träd i Västra Götalands län. Nu jobbar jag sedan flera år med fortsättningen, vilket innebär att dokumentera och skriva om dessa träd i hela landet. Har besökt kanske 350 träd som jag inte skrivit om ännu. Registret omfattar över 1800. På 1990-talet raserades min ekonomi på några veckor. Alla kunder försvann men mina utgifter var kvar. Det var när regeringen Bildt höjde räntan till 500%.
Vad gör man? Jag körde buss för att få i hop till smör och bröd, men det räckte inte för att betala av på skulderna. Skilsmässa, flyttning, skuldsanering och existensminimum i fem år. Nu hade jag nytta av att jaglärt mig att leva billigt.
Under denna tid har jag dokumenterat i bild och text hur jag klarat mig. Det har blivit en bok som jag kunnat ge ut först efter att skuldsaneringen var klar. Ingen ville ge ut den; som skuldsatt med ronofogden efter sig är man något som katten släpat in. Jag hoppas att boken skall kunna lära ut privatekonomi på ett lättsamt och begripligt sätt, fjärran från aktiespekulationer. Nu är jag sedan ett par år helt skuldfri! Tillsammans med två vänner har jag bildat bokförlaget Moster Beda (namnet efter min äldsta hund). Fick låna pengar av JAK-bank och kunde trycka boken, andra banker var inte intresserade. Boken är på 216 sidor + studieplan och innehåller över 400 färgbilder som jag varierat i storlek. Allt har jag gjort på min dator, från fotografering, skanning, text och layout. Som den fotograf jag är har jag vid många illustrationer angett var bilden är tagen, år osv. Många bilder tagna med Nikon D70 men de flesta med Nikon coolpix 2100, vilket visar att det kan bli bra kvalité även med en enkel digitalkamera. Det blev långt det här, men jag vill inte bara berätta om mitt fotoliv utan också visa hur det kan bli när fotografer har helt fria händer att ge ut böcker. Hoppas att någon kan ha nytta av detta.
Vänliga hälsningar
Göran NK Torin
PS.
Jag blir så glad när ni varje år sänder julkort. Då får jag bekräftelse på att jag fortfarande finns. ”
Göran NK Norin publicerar sig på bl.a. följande webbsidor:
http://www.torinfoto.se/news.php
http://www.fattiga.se/news.php
