KRÖNIKA
Ett upphovsrättsdirektiv från EU ska bli svensk lag den 1 juli 2022. Syftet går inte att missförstå. Det är att stärka fotografers och andra skapares ekonomiska position på den digitala marknaden. Tyvärr talar rätt mycket för att Sverige inte kommer att klara av EU:s tidsplan men ännu värre är att Justitiedepartementet och regeringen inte tycks vilja genomföra direktivet för upphovspersonernas bästa. I EU-nämnden 2019 var Socialdemokraterna det enda parti som tydligt var för ett digitalt upphovsrättsdirektiv. Nu är det ovisst om något parti fullt ut står upp för en utvecklad upphovsrätt.
Digital-talet ger oanade möjligheter och skapandet är basen i det digitala samhället. Vi delar tankar, bilder, texter och musik med alla vi känner och deras bekanta och obekanta genom de sociala plattformarna. Vi kan privat eller som företag med ett knapptryck nå långt utöver den egna kretsen, något som i sin tur drar till sig annonsörerna, som självfallet vill synas där den digitala trafiken är.
Men någon behöver betala för allt det kreativa vi kan göra med bild och text på nätet. EU har helt logiskt kommit fram till att det är de som tjänar pengar på tjänsterna, det vill säga plattformar och nyhetsaggregatorer, som ska stå för notan. EU:s intention är att det inte ska drabba användarna.
Direktivet har varit en europeisk långbänk, eftersom upphovsrätten är mer eller mindre utvecklad i medlemsländerna, och resultatet är ett mellanting som långt ifrån ger det stöd som skapandet behöver. Men det tycks inte hindra Sverige från att överväga att ytterligare försämra kompromissen.
Ett exempel är den nya rättigheten för presspublikationer, artikel 15, som syftar till att kompensera tidningar och tidskrifter som lidit hårt av att nyhetsaggregatorer och plattformar sedan länge använder deras och skaparnas innehåll utan att betala för det. Samtidigt som annonsströmmarna går från traditionell media till nätföretagen, vilket sker på bekostnad av kvalitetsjournalistik som är viktigare än någonsin. Medieföretagen har stått maktlösa och har ”löst” intäktstappet genom att säga upp personal men också pressat frilansare till oskäliga avtal, så kallade fulavtal där skaparen tvingas ge upp sina ekonomiska rättigheter.
Direktivet från EU syftar bland annat till att lösa det beskrivna problemet, men Justitiedepartementet har valt att bortse från delar av direktivtexten, vilket innebär en uppenbar risk för att fotografer och andra som skapar blir utan den nya ersättningen. Och i den sämsta av världar leder det till att upphovsrätten/äganderätten exproprieras, något som kan få oanade negativa konsekvenser.
Frågan om hur artikel 15 ska gå ihop med artikel 18—23 i direktivet, som handlar om att stärka upphovspersoners rätt att få skäligt betalt och att få information från beställaren om hur materialet används för att i vissa fall kunna kräva ytterligare ersättning, är en juridisk återvändsgränd.
Det otydliga och ”direktivmotsatta” lagförslag som nu föreligger kan tvinga enskilda utgivare att sluta mindre lukrativa avtal med plattformar och nyhetsaggregatorer och att utifrån en ofördelaktig uppgörelse dessutom behöva dela med sig till anställda och frilansare.
Rätt väg är en stabil lagtext som ger utgivar- och upphovsmannaorganisationer en gemensam grund för att kollektivt förhandla fram en lämplig och skälig ersättning från plattformar och andra nätföretag. Det skulle lyfta fram upphovspersonerna även i denna del av direktivet och därtill balansera förhandlingsbordet, som annars kommer att ägas helt och hållet av plattformsföretagen. Lagtekniskt kan det lösas genom en särskild avtalslicens, vilket vi på bildsidan och även Tidningsutgivarna framfört i sitt remissvar till Justitiedepartementet.
Och även om artikel 15 i sin grundkonstruktion har ett utgivarperspektiv innebär det inte att lagstiftaren har mandat att bortse från syftet med direktivet, att stärka fotografers och andra upphovspersoners ställning. Vid en felaktig implementering kan upphovsmannaorganisationerna nödgas att gå i klinch med stat, plattformar, nyhetsaggregatorer och medieföretag utifrån att Sverige inte lever upp till direktivet. Det vore ett pinsamt misslyckande för Sverige som rättsstat och som en del av Europas digitala utveckling.
Oavsett är det viktigt att betona att direktivet inte är ämnat att försämra för oss att umgås digitalt. Tvärtom! Jag och andra som representerar skaparna ser gärna att kvalitativa bilder och texter kan delas för underhållning, förkovring och för samhällets utveckling. Nätjättarna ska genom artikel 17 om lagtexten landar väl, ekonomiskt bidra till det genom att ingå avtal med organisationer som representerar upphovspersonerna. Plattformsföretagen kommer för vår gemensamma digitala utveckling och frihet att få avstå en skärva av sina enorma vinster – den uppgår till tusentals miljarder – till de kreativa yrkespersonerna.
Förutsättningen för att nå dit är att regeringen och i slutändan Sveriges riksdag tar sitt ansvar och landar direktivet på ett konstruktivt sätt utifrån upphovspersonernas, användarnas och samhällets bästa. En nödvändig konsekvens blir att ytterligare modernisera upphovsrättslagen från 1960 till digital-talet. Uppsidan är att direktivet kan bli den första folkbildningsreformen som inte är finansierad genom skattsedeln. Vem kan vara emot det?
Av Putte Salminen, verksamhetsledare på BLF_Fotograferna och representant i Regeringskansliets referensgrupp för genomförandet av det digitala upphovsrättsdirektivet.
